Vad?

Just hemkommen från sjukgymnasten på rehab.
Mina vadmuskler har lagt sig i kramp upp mot muskelfästet.
-Inte konstigt att du har ont vännen, sa den underbara sjukgymnasten
Efter det dödade hon mig nästan genom att försöka massera lös vaderna.
Jag grät som en jävla femåring. Jag ser mig själv som smärttålig,
men där gick mig gräns. Jag ska dit på fredag igen.
Tills dess får jag se till att skaffa mig lite skinn på näsan. Såhär får det ju inte gå till.

Paniken börjar komma smygandes nu. När kroppen strejkar är man helt maktlös och allt man kan göra är att ge det tid. Ge övningarna, stretchen och massagen tid. Jag har inte tid, inte till det. Jag har övervikt på motivation, passion och vilja som kommer att explodera snart.

Farmor är mitt största fan. Hon tror på mig. Jag är alltid bäst, alltid starkast.
Hon hjälper mig ur svackor och lyckas tala mig till rätta när jag bara
vill stänga in mig och tycka synd om mig själv.
Jag ringde henne nyss och fick veta att levde. Jag klagade och gnällde.
Det får man inte göra.

"livet ler mot dig- om du bara kunde se"

Det var det sista farmor sa till mig innan vi la på.
Nu sitter jag här med mina övningar som kommer
göra att jag blir bra galet fort.