På söndag åker jag tillbaka till Sthlm,
Kulturama, underbara människor och dans.
Jag älskar mitt fantastiska folk här, men dansabstinensen har blivit för stor under dessa två veckor.
Jag älskar att jag får pirr i magen av att tänka på att jag ska få dansa igen.
Jag älskar hur dansen får mig att må.
Jag hatar att risken finns att jag kan gå sönder på riktigt. Skulle jag gå sönder har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle ta mig till.
Dansen är som min livspartner.
Trots att jag älskar högt så vill jag ibland bara ge upp
Trots att jag har tvekat så vet jag att vi kommer vara för alltid
Trots att man aldrig ska säga aldrig så skulle jag ALDRIG överleva utan
Det finns så mycket i livet som man glömmer att uppskatta för man är fullt upptagen med att fundera över vad man saknar. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för att jag har dansen, men då och då måste man påminna sig själv om att inte ta den förgivet. Det gäller allt här i livet. En hundradels sekund senare kan det vara borta för alltid. Helt borta och aldrig mer komma tillbaka.
Håll hårt i det du älskar då det inte finns några garantier för hur länge det kommer vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar