söndag 27 februari 2011

Oman är ett land

Att kalasa på bakfylla kan ha två utgångar. Den ena är att man blir skojigt berusad på ingenting, och den andra är att man kan dricka hur mycket som helst men ändå kunna stå på ett ben. Igår resulterade min bakfylla i kalasfylla på ingenting. Ofta när jag blir kalasfull blir jag fnissig som en nykär fjortonåring. Vid närmare eftertanke så kanske fnissa är fel benämning på hur jag visar min lycka. Gapskratt passar bättre, eller häxskratt som Em kallar det.

Anna är kåt på piloter och allt som har med flygplan att göra. Hon fick därför en passande upplevelse. Anna ska vara pilot för en dag och tillsammans med en instruktör flyga en tvåsittsig flygmaskin. Tyvärr fick Anna även pressentkort på percing. Tyvärr har vi skakat hand på att vi tillsammans ska göra en percing. Det är inte en navelpercing. Jag bad en bön för punanin min och håller nu tummarna att Anna ska banga.

Efter middagen på Platå och ett par (tolv) återställare gick vi till Charken där vi mötte Johanna. Johanna är en av de roligaste människor jag träffat. Hon erbjöd män fisksås och vart nästan uppäten av en efterhängsen fruga. Fylla på bakfylla är idag träningsvärk i mage samt kinder och ytterligare en bakfylla. Vi var skojiga och pratade som han som har kult på resturangen hela kvällen. Adam sa att vi inte va kloka. Det är vi. Mycket kloka. Kloka och skitjobbiga.

Efter stängning fick vi ansvara för att köpa mat till de arbetande männen vilket vi snällt gjorde. Vi gjorde åter show på Burger king och fick en ny vän vid namn Andreas- anställd på Burger king och less på sitt jobb. Maten hann bli kall innan dom kom och jag och Maj hade världens bästa efterfest. Den bästa vi vart på, och då har vi ändå vart på ett par tre stycken.
Jag skulle lära Majsan det kluriga balettskuttet assamble.
-Assamble, assamble, assamble, sa jag och visade skuttet.
-Hassan blev, hassan blev, hassan blev, sa maj och skuttade efter.
-Men du Malin.. Vad blev han den där Hassan?

Maj tackade för balettlektionen och lärde mig en vals.
"Tjejen under armen och vals, vals, vals, vals, steg, steg, TJO, TJO, TJO" Vi loopade dansen och hann bra många varv runt soffan och saffbordet.
Männen kom och Dimman for till tomteland och tappade tråden. Skuggan var upprörd för att han endast fick en lökring och jag beslutade att döpa Challe till Molnet och kalla trion för oväder. När Charles var ung pysslade han med ridning och blåsinstrument. Tro jag att Maj föll som ett korthus.

Pladdask!

lördag 26 februari 2011

Ups

I did it again.
När jag vaknade imorse var jag vacker och doftade som en ros doppad i fish. Mina cigaretter låg kvar i bhn. Kläder och smink var självklart inte avtaget. Mina linser hade kletat fast i ögonen och brevid mig låg en halväten hamburgare.

Kvällen började hos Maj med Lindabinda, Tuttis, Nijinski, Sigga, Ass, Haris och Johanna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag har världens SKÖNASTE vänner. Jag älskar när vi är oss!
Efter ett grymt förhäng vinglade alla till Charken där det kändes som allas mission var att få oss under bordet. Det gick bra. Majsan och jag hade tvåmanna show. Maj lekte Allan och jag var Allans högra hand. Allan och högerhanden skötte sig fint fram till halvtre då herr nattklubbschef och mr ägare tyckte att det var dags för oss att gå hem. Dom tyckte att vi hade kalasat färdigt. Det tyckte vi med. Skönt när man tycker lika.

Showen hade sin final på Burger king för att sedan avsluta med ett extranummer hemma hos Majsan. Vad finalen på Burger king innehöll är idag ganska oklart, men att vi var inblandade i drama finns registrerat. Väl hemma förlorade jag förmågan att stå upp. Jag blev nästan blind och fick problem med talet. Allan insåg att hon glömt sin mobil på Burger King. Trots mina funktionshinder beordrade Allan högerhanden att följa med. Allan klädde på handen och handen var surare än en sur citron. Skitsur. Allan surade tillbaka.
I trapphuset bev Allan glad igen, för där låg mobilen. Handen deckade i den två cemtimeter stora soffan. Allan försökte få av handen skorna och jackan. Det gick inte.

Nu är det bara att ladda om och tagga till. Klockan 20.00 är det föreställning och det är bara att bita ihop och kliva upp på scen igen. Trots en duktig fylla igår så känner jag mig ganska taggad för att köra. Kanske är det för att det är vackra Annas 25 års- fest, kanske för att jag befinner mig i världens bästa stad, kanske för att jag ska va med världens bästa människor. Kanske är det den underbara kombon.

Min pappa är världens bästa
Han hade vart på bokrea och köpt Skynda att älska med Alex Shulman till Majsan.
Jag berättade för pappa att Maj redan hade den. Den fick hon av pappa förra julen.
Nu har jag en ny bok. Skynda att älska med Alex shulman.
-Och till mig som inte orkar läsa, sa pappa nöjt och tog fram ett gäng talböcker. 

fredag 25 februari 2011

Show

Idag hade vi systerdejt. Min vackra storasyster har en sjukdom som gör att hon är stamkund på sjukhuset. Hon blev nyligen utskriven efter att ha legat på sjukhuset en vecka. Då jag bor i Stockholm var jag aldrig och besökte henne. Jag vet jag suger, men jag och sjukhus klingar illa. Majsan är också stammis på sjukan. Förste besökare Jonsson kallas hon. Snattaren Jonsson kan vi även kalla henne. Det där med snatteri går i släkten. När jag var tolv åkte jag dit för snatteri på hm. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Polisbilen körde upp utanför stora entren, och vi fick snällt kliva in och rulla iväg genom staden fylld av nyfikna östgötar. Det händer inte så mycket i Linköping, så när tonåringar snattar blir det värsta showen. Folk står upradade med popkorn och 3D- glasögon. Än värr är det i Rimforsa, eller Riffet, där mamma och Jögga bor. Kör en bil de aldrig sett för förbi utanför blir det samtalsämnet för kvällen. Mormor är en söt kubikmeter som ibland kan upplevas som aningen pinsam. Hon är en sån som stoppar på sig bröd från pizzerior. 4- 5 brödbitar i en servett och ner i väskan. Jag vet inte om man kan kalla det snatteri.
-Det är ju så gott, förklarar hon och mys- ler

Ikväll är det show. Inte sån show som blir när någon är tolv och snattar på hm. Bättre. Cirkus Mallibu ska göra det igen och vi är övertaggade. Vdi femtiden fundreade jag och Maj på om man kunde börja dricka redan då. Men vi kom fram till att vi fick lugna oss ett par hekton. Vi ville ju inte att jag skulle vara deckad till tolvslaget.
Ikväll är det invigning på Charken för vip- folk. Jag är vip- folk. Värry innpårtant päjpöl. Fast jag vore inte så viktig om det inte vore för att Majsans sambo råkar vara nattklubbschef. Nu är han det och jag blir plötsligt viktig. Eller, Maj blir viktig och jag får bara åka med för att vi kom till världen ur samma vaginahål.

NFKV!!

onsdag 23 februari 2011

Rutin eller slentrial?

När jag ser på tv är jag okontaktbar för omvärlden. Jag går in i min bubbla och är så inne i det jag ser att jag till och med kan samtala med tv-folket. Det kan vara allt från en hetsig uppmaning till en fråga. Detta fick Lillan uppleva idag. Han säger att det är som att gå på cirkus varje dag när man bor med mig. Han menar att man aldrig riktigt vet vad som händer. Han säger att jag är oförutsägbar.
Jag är osäker på om jag är villig att hålla med.

1. Vaknar
2. Gymmet
3. Äter lingongrova med makrill
4. Dansar.
5. Äter ris och tonfisk
6. Dansar
7. Gymmet
8. Äter pannkakor och keso alternativs pirog
9. Duschar. Ibland.
10. Sover alltid innan 22.00
Oförtutsägbar?

Fast idag toka jag till det och placerade ett extra gympass på 6:ans dans.
På helgerna super jag ibland på fredagar och ibland på lördagar. Ibland båda.
Det är viktigt med variation. Har jag hört.

På återseende

.

VACKRA LARS!
Du springer aldrig ifatt, när jag väl är där
Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här

tisdag 22 februari 2011

Idol

Rytmik är en knepig sak. Den knepiga saken pysslade vi med idag, som alltid på tisdagar. Till vårföreställningen ska vi rocka i ett svängigt rytmiskt framträdande. Vår rytmiklärare ser ut som Svartling och han gör mig nervös. Så nervös att jag hamnar i baktakt, framtakt och sidotakt på en och samma gång när jag märker att han studerar mig.
Tanken är att vi på cyklar ska spela en truddilutt. Jag blev förvånad när jag vart tilldelad en nästan knepig rytm. Senare visa det sig att jag bara får vara med och spela på slutet.
-Mer tid att vinka till mamma, tänker jag.

När vi skulle repa vårt nummer blev det självklart kaos. Det var alltid någon som fattat fel eller satt och funderade på andra viktiga saker när hon borde tuta, plinga eller snurra på ett hjul för att sedan mosa in papper så det låter häftigt.
Svartling vill att vi ska svänga. Med sväng menar han att det ska låta vackert. För att det ska låta vackert måste alla ha perfekt timing och äga stycket. Äger man så har man timing, och har man timing så äger man.
Om man spelar för sakta får man skäll för att man släpar. Råkar jag släpa och få skäll förvandlas jag till en duracellkanin och kör som fan.
Då för jag skäll för att jag rusar.

På något vis är Svartling sexig, trots att han nästan är gubbe.
Kanske ligger det sexiga i att han säger åt mig vad jag ska göra, och jag gör det.
Inte många karlar som vågat ge sig på det. Tygla mig!

måndag 21 februari 2011

Som ett brev på posten

Jag har ofta oflyt som sedan brukar lösa sig. Jag har förmodligen massa otursgener och massa turgener som bägge vill showa och visa sina skills.

Idag fick jag ett paket hem till Linköping. Majsan aka Nicke Nyfiken slet upp paketet och fann min plånbok innehållande körkort. På mitt körkort ser det ut som jag pussar mot kameran. Min kropp reagerar märkligt på nervositet vilket ger olika utslag vid olika tillfällen. Innan teoriprovet, när bilden togs, var jag så nervös att jag blev hångelsugen. Helt normalt.

Man kan fundera på varför inte mina tur vs oturs- gener slår ut varandra och gör mig till en normalt klumpig och virrig människa. Begreppet tur och oturs- gener är skapat av mig och något jag ska ta patent på om min vetenkapliga undersökning visar sig hjälpa forskningen framåt. Vad som är märkligt är att jag är en ganska smidig typ så länge jag vistas i en danssal. Så fort jag går utanför snubblar jag på en myra. Märkligt.

PLING!
Maten är klar.
Jäkla smidigt med Gorby`s piroger.

söndag 20 februari 2011

.

ART!
Hello Saferide- The Quiz

I need proof before I dare to open this heart
So I've prepared a quiz for you:
Would you freak out if I said I liked you?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you'd rather wish I'd be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?
If I'd fall, would you pick me up?

Prao som hemlös

Just hemkommen i samma outfit som jag lämnade lägenheten i för två dagar sen. Ohygienisgt kan man tänka, men så är livet för en hemlös. Eller nyckellös.

I fredags åt jag och Lillis finfin middag tillsammans för att sedan röra oss in mot staden och förfest. Lillis låste och jag stod brevid och såg glad ut ovetandes om vilken tabbe jag just gjort. Tabbe nr 2 kom jag på direkt när vi kom till tunnelbanan då jag glömt mitt SL- kort. Ungdommarna hoppar över spärrarna, tant Malin iförd för tighta jeans kryper charmigt under.
Tanken var att jag och mina sexiga fruar skulle gå all in, men det slutade med att jag och Em fick kriga de sista timmarna själva. Em träffade en trevlig, liggbar, man som vid första anblick var en riktigt kap. Kapet var dagisfröken vilket var sött till en början. Sött och nästan sexigt blev snabbt motsatsen då han tjatade Em torr om en femårig brud som skulle bli prinsessa när hon blev stor.
- Prinsessjävel, muttra Em avtänt

Min mobil har så mycket finesser i sig att batteriet håller på tok för kort tid. Samma stund som jag möter Officern dör min mobil. När jag sedan på lördagskvällen ska ta mig hem inser jag fredagens misstag. Tyvärr insåg jag mitt misstag först halvvägs hem, och tyvärr litade jag på att Lillis skulle vara hemma. Lillan var inte hemma och min mobil var fortfarande stendöd. Där stod jag utelåst och såg ut som en påsatt bäver. Jag gjorde ett snabbt försök att få ner handen i brevinkastet och nå att låsa upp. Det gick inte. Trots mina otursgener hade jag turligt nog med min väska som Em skrivit in sitt mobilnummer i. Mobilnummret skrevs på fyllan då min mobil fått bada och vi vidtog en säkerhetsåtgärd ut ifall att jag skulle bli borttappad. Händer allt för ofta. Den snälla pizzanissen lät mig ringa och jag for till Em. Stelfrusen möttes jag av Ems söta moder som jag hälsade artigt på för att sedan be att få låna trosor, strumpor och en varm dusch.

Jag har dålig koll på kändisar. Det har inte Em och hennes mamma.
-Du vet ju ingenting, sa Ems mor ödmjukt då jag hade mindre koll på melodifestivalens deltagare.
Nog för att Ems moder är charmig så fanns aldrig tanken att skeda med henne i soffan. Tillbaka till officern, dricka öl, se film, sova, vakna, få tag i Lillis, åka hem, byta kläder, skriva i den bajsiga bloggen.
Slut på helg.

Att vara utelåst får 2 av 5 toast.
Lärorikt med överskattat.

Lillan är stråt vassare än jag i köket.


fredag 18 februari 2011

Ekonom

FREDAG! ÖLDAG! LYCKODAG!

Först måste jag sova för att kunna vakna som en snyggare person. När jag och Carro gled in på Liljeholmens Cenrum fick hon skämmas för mig och jag för henne. Det är fantastiskt hur naturlig man kan se ut efter en svettig dag i skolan. Jag råkade se mig själv i spegeln och insåg att jag var fulast i hela gallerian. Förmodligen fulast i hela Liljeholmen. Det var en tråkig upptäckt.

Tur att min vackra sambo är vänlig och inte dömmer hunden efter håren.
Jag är då den tänkta hunden som inte blir dömd.
Lillan och jag ska ha fredagsmys med matlagning, där jag är diskansvarig, innan jag möter upp mina hönor. Av någon anledning tar alla mina pengar slut kring den 5:e, så idag fick vi lira stark öl på stor burk till liten peng. Jag är dålig på att hushålla med pengar. På något vis har jag lyckats lura pappa att jag är ekonomisk och ansvarsfull. Är man ansvarsfull får man låna pengar vilket jag gjorde för att skaffa något en ekonomisk person har. Ett sparkonto.

Att ha ett sparkonto är en trygghet och något som gör att man kan unna sig saker då och då. Jag kände mig kanontrygg och unnade mig saker hela tiden. Nu är det lånade sparkontot nästan slut och jag kan känna viss ånger i mitt smarta beslut att låna för att kunna spara. Jävla oflyt!

Igår hade jag en romantiskt kväll med officern. Efter 45 romantiska minuter i videoaffären insåg vi att det inte fanns någon film som båda ville se.
Mina förslag till film var Rädda Willy 4 och dansfilmen Step up 3.
Hans förslag var Krig, pang, bom utan handling 3,4 och 5 .
Då det inte fanns någon film båda ville se hyrde vi en som ingen ville se.
Rättvist ska det vara.

onsdag 16 februari 2011

Bullmamma

Idag är det onsdag, imorgon torsdag och efter det fredag.
Redan i måndags taggade jag för helg. Att vara nykter en helg har gjort mig deprimerad och jag funderar på om jag behöver oroa mig. Under min nyktra helg kom jag fram till att Stockholm är en skitstad i ett skitland där det är skitkallt. Kan summan av kardemumman, som Carro skulle sagt, vara att man måste supa på helgerna för att överleva i fula Sverige?

Alkohol gör mig gott.
Jag blir nästan inte bitchig alls.
Jag får en fantastisk sångröst.
Jag kan få för mig att kramas.
Jag får bredare östgötska.
Jag delar viktiga upplevelser och erfarenheter.
Jag talar högt och tydligt.
Jag fryser inte trots att det är skitkallt.

I högstadiet hade man hemkunskap som jag absolut, uppenbarligen, inte drog någon lärdom av. Man jobbade i team där man skulle turas om att diska. Jag fick alltid diska. Dom menade att jag måste dra mitt strå till stacken. Vilket strå? Jag bevakade ju konkurrenterna och var förste provsmakare.
En lektion skulle var och en baka bullar utan sitt team. Eget ansvar. Jag ville göra kanelbullar, men fick nöja mig med kardemumma då kanel säkert var för dyrt. Allt gick fantastiskt. Fantastiskt fram till slutskedet där jag saltade istället för att sockra.

På rasten mumsa alla barnen bullar utom Malle,
för hon har en hjärna slö som en avtänd balle. 
Summan av kardemumman.
Kardemummabullar.
Binder bara ihop inläggets röda tråd.
KLART!

måndag 14 februari 2011

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag, eller, every hearts day- som det heter på amrikanska.

Tänk så många fagra fruar som blir besvikna just idag för att deras gubbar inte fattar vad dom ska göra. Tänk så många dejter som önskas genomföras med aldrig blir av pga spelregler. Tänk så många bitterfittor som svär över att behöva köpa sina egna äckliga gelehjärtan. Fantastiska dag.

Jag har fått blommor en gång i mitt liv. Jag vart så nervös att jag glömde att tacka och sa att blommorna luktade konstigt. Dom luktade inte konstigt.
Jag lyckas döda en kaktus och tycker plastblommor är praktiskt. Skulle jag få blommor igen skulle jag självklart uppskatta det galet och försöka komma ihåg att vattna dom, men blommor är oviktiga till den dagen man överrskas med det, och inte får det för att det förväntas ges.

En gång i tiden var jag så upptagen med att vänta, och förvänta, att det alltid slutade med att jag blev besviken.
Senare har jag förstått att besvikelsen inte handlade om matriella saker jag aldrig fick, utan besvikelse över att känslor inte kändes som dom borde eller fanns där.
Att vara kär i kärleken kan fungera till en början, men aldrig efter ett tag.
Matriella saker kommer för mig aldrig spela någon roll.
Vad som spelar roll är att bli omhållen, pussad i pannan och tittad på när man inte vet.

Tänk så många människor som får ligga idag för första gången på veckor.
På alla hjärtans dag kan man inte skylla på huvudvärk... 
Oavsett vad folk säger så är sex A och O, eller i alla fall A, eller O, i ett förhållande.

Amen

söndag 13 februari 2011

Vitt är fult

Klockan är 09.25, det är söndag och jag vaknade nyss. Jag visste vart jag var och min hjärna satt på plats. Jag ser inte ut som en friterad bajskorv, och jag luktar heller inte som en. Jag var nykter igår. Nykter!
 Efter att ha spenderat hela dagen med herr soldat gled jag in i videobutiken och hyrde Dear John som alla mina fruar tjatat om. När jag kom hem insåg jag att filmen handlade om en yrkessoldat som blir ivägskickad från sin mö och aldrig kommer tillbaka. Det var en dålig film.
Mr visste att filmen var dålig att se och tog tuben ut till förorten.
Han är vacker.

Lillan har problem.. Han var en gång i tiden precis som jag. Han har aldrig varit fiskarens bästa vän, men däremot tequilans. En vänskat han klippt av helt för att istället hyra film och sova innan 22. Nu har Lillan en nästan okej anledning till sitt tråkiga liv. Han jobbar. Han jobbar, men inte som vanliga människor jobbar och inte som en. Han väger fem arbetsnarkomaner. Ett problem vi måste lösa och en trend vi måste bryta. Kanske måste jag ställa upp med en utgång nästa helg.
Jag hade tänkt att jag skulle vara nykter MINST två helger, men en sån här nötsituation kräver nödlösningar och uppoffringar.

Det här håller inte.
Nästa helg köör vi!

torsdag 10 februari 2011

Tur i oturen

Det senaste dygnet har jag haft lite tur och lite otur. Mobiltelefoner är något som drabbats kraftigt av mina klump och virrgener. Klumpgenerna resulterar alltid i att telefonerna tar sig ett dopp. Virrgenerna gör att jag tappar bort telefonerna. När jag kom fram till gymmet igår insåg jag att min mobil tappat bort sig. Otur. Carro ringde ett antal gången för att sedan få svar.
-Borttappad telefon
En vänlig själ hade hittat min mobbe i skolan och snällt lämnat in den i repan. Tur. Idag vid lunch insåg jag att min mobil var på villovägar igen. Otur. Skamset fick jag traska upp till repan igen för att hämta min telefon. Min telefon fanns inte i repan. Den låg snällt kvar i en utav danssalarna. Tur.

Jag bor tillsammans med en stjärnkock. Tur. Igår bjöd min hemmafru på kalkon lindad i bacon, fylld med feta och annat min finsmakarmun inte kunde uppfatta. Till det serverades ugnsbakad sötpotatis och en rödvinssås. Till och med salladen till var för avancerad för att jag skulle uppfatta vad som var i den. Avokado kände jag igen. Att steka kött är jobb nog, att sedan stoppa saker inuti och klistra grejer utanpå måste klassas som överkurs. Godaste jag ätit sen sist jag åt på McDonalds. Jag imponerade med min matlåda idag, men tanken att jag lagat tänkte ingen. Otur.

Viktig information:
Toapapper finns nu i hushållet!
Jag har fått fin potträning på offentliga toaletter do. Det är bra. Jag hatar offentliga toaletter, men har de senaste dygnet gjort stora framsteg.
Tänk så mycket som kan hände på 24 timmar. Fantastiskt.

På min skola finns en kille som diskar sin matlåda i 10 minuter. Att diska en matlåda under 10 minuter är väldigt lång tid. När man tror han är klar så börjar han om. Han diskar även diskborsten innan han diskar sin lådan.
Jag åt spenat förra veckan. Bevis på det finns kvar på mina slarvigt diskade matlådor. Mötas halva vägen?

Adjö

tisdag 8 februari 2011

Den där Karlsson

Jag är kung Karlsson på att göra pannkakor. Pannkakor, keso och sylt. Rätten kommer självklart aldrig konkurrera ut ris och tonfisk, men en god silvermedaljör. Du kom ju bara tvåa

Den vita veckan har börjat bra. Det är tisdag och jag har ännu inte vart full. Varken bak eller fram. Full alltså. Bakfull. Framfull. Framfull. Malin- full.
Idag var jag på dansaerobic. På dansaerobic samlas ett gäng halft taktlösa människor för att dansa in i varandra. Ingen är riktigt säker på åt vilket håll man ska gå när, så alla går lite som dom vill. Det är fantastiskt hur olika människor kan uppfatta olika rörelser. Hur två steg fram kan bli tre steg bak, eller rent av en snurr som avslutas med ett graciöst litet skutt. Av tidigare erfarenhet vet jag att det är galet trångt längst fram då alla dras som småflickor till Idol- Olle mot instruktören. Just därför vara jag smart och ställde mig idag långt bak.
Halft taktlösa människor står längst fram.
Helt taktlösa människor står längst bak.

Ligger nu framför Smala Sussie och luktar som ett vanvårdat gym med mögelskador. Min kropp verkar tycka att jag borde träna mindre, supa mindre, äta mer nyttigt och mindre skit. Kort sagt vill min kropp att jag ska dissa allt roligt och hissa allt tråkigt. Som att sitta hemma en lördag och knapra linfrön.

Igår ringde sexiga herr Officer och väckte mig. Yrvaket svarade jag och undrade vad som hänt för att han ska ringa och väcka mig mitt i natten. Klockan var 21.30. Undra vilken tid jag kommer gå till sängs när jag är pensionär.
Förra veckan var jag bakis och åt chips i sängen. När jag äter hamnar ungefär hälften i munnen och hälften utanför, och i det här fallet i sängenr. Jag har under en veckas tid sovit på en halv påse chips. Jag han tänkt ta bort det, men har ofrivilligt lyckats somna  på det varje kväll.
Jag är inte bara kung Karlsson på att göra pannkakor, utan även på att skjuta upp saker. Nu ska jag påminna Lillan om att han inte får bajsa, för jag råka skjuta upp på att inhandla toapapper.

Kniiiiiiip!

söndag 6 februari 2011

Hittson

När jag bokade min hemresa från Linköping tänkte jag osamrt. Söt tanke även om aningen tofflig. Min buss går om en timma tillbaka till storstaden. I Linköping lysen solen och mina fyllehönor ska om några timmar äta onyttig mat och prata trevliga minnen. I stället för att bakfyllekäka med mina vackra ska jag skumpa buss brevid en illadoftande främling som aldrig kan vara tyst eller snarkar. Jag har alltid otur med resekamrat vid kollektivtrafik. Alltid. Påvägen hit hade killen bakom mig hade inte mycket att leva för. Allt var skit och bajs och astråkigt så han ville dö. Den killen kommer aldrig bli cheerleader. Way to bitter för det.

Helgen har varit fanjävlatastisk. Jag har världens skönaste vänner. Jag liksom nästan kommer av bara tanken på dom. Fontän på dirren.
I fredags fick jag träffa min wunderbara bordellmamma. Efter Lindas frumiddag mötte jag och Maj upp Tuttis som gick in i dimman med mig. Majsan den svikersen gick hem och låg medans jag och Titti fick avsluta kvällen dyngkåta i Tittis kök med vasin kebab.

Lördagen var tänkt som den stora utgångsdagen då mina vilsna hönor lyckats samlas i hemstaden på samma gång för första gången på för länge. Hela lördagen var en tänkt kalasdag då Linda skulle firas med hela tjocka släkten. Hela tjocka släkten är vana vid att jag dyker upp bakis på denna typ av tillställningar. Jag är svart under ögonen, luktar konstigt och går och lägger mig efter en timma. Det är standard. Igår höll jag mig vaken enda till kalaset nästan var slut.
Linda är en vuxen kvinna som önskar sig blommor när hon fyller år och längtar till julen för att hon tycker om att göra julgruppen. Konstigt, jag vet. Hon har även en sambo som hon tillsammans bor i Linköpings vackraste lägenhet i. Lindas sambo heter Johan och han har en mamma och en pappa som jag förr aldrig träffat. Dom var med på kalaset och Johans mamma gav mig en fin komplimang. Hon sa att det var bra att vara lite udda. Det var vänligt sagt. Eller?

Igår var jag för bakis för show och jag var för första gången någonsin mormor och traskade hem innan lamporna tänts och musiken stängts av. Majsan agerade farmor. Farmor gick och köpte mat till mormor som fått ont i magen av all alkoholhaltig dryck. Farmor och mormor åt för att sedan krypa till kojs. Det positiva med mina nyfunna pensionärspoäng är väl den något lindrigare bakfyllan idag.

På återseende
Fru toffel

onsdag 2 februari 2011

Mata mig!

När jag kom hem från träningen igår hade Lillis vart en duktig hemmafru. Han styrde i köket, och när jag kom in från min recover- cigg stod maten på bordet. Mitt tvivel om Lillans matkunskaper är nu bortblåsta då han är grym på att laga mat. Min köttfärsås smakar peppar och för mycket salt. Lillis smakade som mammas, och det är ett gott betyg.
4/5 toast. Kanonkul!

Fast jag är inte så dålig som jag verkar. Anledningen till att jag lever på ris och tonfisk är för att det är lätt och går snabbt. Riset är självklart boil in bag som enligt mig är en av världens bättre uppfinningar. Med boil in bag slipper man bränna fast alla riskort utom två. Jag är duktig på att bränna saker. Därför lagar jag obrännbara saker- som boil in bag. Antingen blir riset för hårt eller för mjukt, men aldrig bränt. Det är bra. Efter återkommande pikar om min illa doftande tonfisk tog jag mig själv i balettdräkten i måndags. Jag förvandlades till Jamie Oliver minus läspningen. Fiskpinnar, potatis och spenat. Kung var jag. Bäst är att jag kom på att man kunde ha fiskpinnarna i ugnen. Eller kom på- det stod på baksidan. Att steka fiskpinnar är svårt. Paneringen blir svart och ramlar av- ett tidigare problem som nu är historia.

Idag ringde min vackra Maddo. Hon var imponerad av mina kockskills. Nästan. Madde är träningsnarkoman som nu blivit hälsofreak på köpet. Hon sa att hon mådde illa av tanken vad som faktiskt finns i allt halvfabrikat. Jag sa att halvfabrikat var min bästa vän. Hon suckade en suck som lät som en suck som suckades för man tycker att någon är värd en suck. Suck.
Jag saknar min Maddo.

Suck.