Dr Hammar

Jag var hos tant doktor igår. Hon såg ut som Linda Hammar.
-Hejsan! Jag har benhinneinflammation och skulle behöva att inte ha det tack, sa jag och förväntade mig att få recept på en dundermedicin.
Det fick jag inte. Dundermedicinen alltså. Först fick jag klä av mig nästan naken. Jag hade sexiga spetstrosor på mig som för stunden kändes som ett felaktigt val. Linda sa att jag hade sexiga ben. Nästan. Hon sa faktiskt att jag hade väldigt fina ben.
-Tack så mycket, sa jag i samma sekund som jag insåg att jag borde vart tyst.
Hon klämde och drog i mig som en galning. Linda bad mig att slappna av när jag kämpade emot. Hon hade inte en chans mot mina lårmuskler. När hon sa till mig för sista gången lät hon irriterad. Jag slutade.
 Hon berättade för mig att jag förmodligen inte ens hade benhinneinflammation. Jag drog en lättnande suck hög nog att missa fortsättningen på Lindas mening.
- Hur sa? frågade jag trevligt.
Jag ville gråta. Linda Hammar förklarade saker för mig jag inte alls förstod men nickade ändå smart. Imorgon har jag tid hos sjukgymnast som är specialliserad på idrottsskador. Fingers crossed.

Pappa tycker synd om mig. Han frågar hela tiden om jag är ledsen. Jag säger nej enda till han frågat så många gånger att jag måste säga ja för att få tyst på han.
Jag är ledsen, men framför allt rädd. Livrädd. Ledsen att jag inte kan dansa och livrädd att det kommer ta tid innan jag kan göra det. Typiskt mig hade varit att fortsätta dansa på smärtan, men någon fick mig att inse att det är som att slå någon man älskar. Utan en fungerande kropp kan jag aldrig vara jag, och förstör jag den kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Jag hatar värken och jag hatar rysningarna jag får av tanken på att landa från ett hopp. Allt jag vill är att göra om och göra rätt.

Jävla Jesus, fan vad jag lovar att vara kristen och
snäll om du fixar så Gud löser detta.
Armen.
Bete dig Malin!