Nu har jag gråtit till Kniven mot strupen. Dom var i Norrköping och gjorde en tant så glad. Att jag tjuter till tv är ett tecken på att något spökar i min kropp. När jag samlat mig och blivit cool igen skrattade jag lite åt den fula dialekten. Sen tänkte jag på att jag lät likadan. Då ville jag gråta igen. Det gjorde jag inte. Istället gick jag till soppåsen och grävde fram godispåsen jag slängde en halvtimma tidigare för att jag mådde illa. Nu mår jag illa igen.
Hade jag haft ett lite röjigare liv hade jag kunnat oroa mig för att ha vart på smällen. Nu behöver jag inte oroa mig för det, och det är ju skönt. Jätteskönt. Kanonbra. Verkligen..
Imorgon är jag dubbelbokad. En ena grej och en andra. Den andra är att åka hem till Emelie och kolla på fotboll, bli full och gå ut.
På lördag ska Lillis visa mig hur man festar i stockholm. Han är stekare. Världens bästa stekare. Den enda stekare jag träffat som jag tycker om. Kanske också den enda jag gett chansen. På lördag ska vi vara stekiga med hans stekiga kompisar. Jag måste träna på mina sch- ljud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar