Någon sa någongång att man aldrig ska ha några förhoppningar för då blir man bara besviken. Att det ändå aldrig blir som man tänkt sig. Ibland känns det som folk glömmer av att leva i nuet för man oroar sig för mycket för framtiden. Man förutspår troliga siutiationer man kan hamna i och fattar beslut utifrån dom. Man tar den enklare vägen som leder till något basic, iställen för att ta den lite tuffare vägen som kan leda till något extraordinärt. Den enkla vägen blottar man sig inte och riskerar inte att bli besviken. Besvikelse är en hemsk känsla som kan få hela världen att gå under, men ofta reser man sig starkare än innan nedslaget. Besvikelse och maktlöshet går hand i hand. Ett par man kan lyckas att slippa stöta på om man tar den enkla vägen. Men via den enkla vägen man får aldrig veta om man hade klarat av det, eller hur det kunde ha blivit. Frågan är om ovishet inte är den värre känslan. Jag är hellre en besviken optimist än en ovis pessimist. Amen.
När jag pratar på det här viset vet jag att mina vänner blir rädda och tror att jag gått in i en lyktstolpe, men det är bara mina spöken i hjärnan som har party. Jag dödade nog fel hjärnceller igår.
Idag är jag bakis och luktar vitlök. Bakis vet jag varför jag är, men vitlöken kan jag inte riktigt lokalisera hur den hamnat i mig. Citygrillen ligger högst på misstänkt-listan. Det var pappa som kom på mig. Med vitlöket alltså. Han kom in med frukost och fika på sängen till mig imorse. Det är hans födelsedag. När han kom in tror jag att jag nynnade på något som liknade "Ja må han leva", kan också ha varit "Fyra bugg och en coca cola" Pappa tackade för den söta lapp jag skrivit inatt och lagt på hans säng. Vilken lapp frågade jag. Sen sa pappa att jag luktade vitlök och mitt rum luktade bar samt att det såg obekvämt ut att sova med kläderna på. Vi beslöt oss för att inte äta frukost i mitt rum. Pappa skojade även och sa att hela jag luktade som ett glas fulsprit och tyckte att jag kunde sätta mig på balkongen. Jag satt kvar och papa höll för näsan.
Efter dansen nu ikväll kom Kim förbi efter han vart på gymmet. Han var snäll och sa att han nog lukta mer svett än mig. Sötnöt. Efter några timmar på balkongen tyckte Kim att det var dags att gå hem och duscha. Jag tryckte i mig 4 bullens varmkorv och har ännu inte duschat.
En löprunda skulle kunna vara en partydödare. Finns inget skönare än att ibland få springa ifrån tankar och verklighet.
Pök o hej, svettig tjej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar