Jag började dansa i gymnasiet. I tvåan gick min farfar bort. Jag kunde inte hantera sorgen och tappade allt. Jag försvann från mig själv och kunde inte hitta tillbaka. Det var som jag stod utanför mig själv och undrade vem hon var. Min kropp vägrade. Jag kände ingenting. Bara tomhet. Enda gången jag hittade tillbaka var när jag dansade. Allt runt omkring försvann och jag var jag igen. Jag fylldes med känslor och min hjärna aktiverades. Då visste jag. Då var det bestämt. Jag ska bli danspedagog. Jag ska tillbring resten av mitt liv med att få andra människor att förstå vad dans verkligen handlar om. I pressen om en god teknik glömmer man kärnan för att orka hålla på med denna konstform. Kärlek. Utan kärleken till dansen står du maktlös inför de svackor du helt garanterat kommer att stöta på. De vackraste dansarna är inte dom med bäst teknik, utan det är dom som blir ett. Ett med musik, hjärta och rörelse. Jag vill få mina elever att känna det jag känner när jag dansar-
Det är en
JÄVLA UNDERBAR känsla
Imorgon bär det av mot Stockholm, drömmar och mål. Varje resa börjar med ett steg, och imorgon tar jag mitt första. Jag vet att vägen mot mitt mål kommer bli den bästa tiden i mitt liv. Vad jag även vet är att det kommer vara den tuffaste tiden i mitt liv. Bara jag sätter gräns för hur långt jag kan gå och hur mycket jag är villig att offra. Ibland när det gör ont och allt går emot en brukar jag tänka på farfar. Varje gång vill jag bryta ihop. Istället för att bryta ihop dansar jag. Jag dansar för farfar och vi blir ett igen.
Den som inte dansar kommer aldrig förstå.
Men det gör inget.
Armen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar