Inom en mycket snar framtid är jag stockholmsbo. Om 11 dagar närmare bestämmt. Om 11 dagar börjar mitt drömliv där jag får leva i en storstad utan gräns för hur mycket det är möjligt att dansa och utvecklas. Ibland glömmer jag av hur lyckligt lottad jag är som får göra det jag älskar och lever för. Fokus, disiplin och hårt arbete tillsammans med ett stort hjärta ska få mig att skapa underverk. Konst.
Frågan är bara hur väl jag kommer att klara mig i Stockholm. Större delen av mina fyra kommande år lär jag väl vara vilsen. Lokalsinne är något jesus och hans vänner glömde att installera på mig. Ett annat problem är tunnelbanan. Man vill ju gärna se lite världsvan ut när man sitter där så folk tror att man är en riktig stockholmare, istället för en vilsen bonde. Att se världsvan och grym ut avskräcker även eventuella 14-åringar som har tänkt att råna en. Nu till det största frågetecknet- vart tittar man när? Ut på ingenting, på mannen mitt emot som säkert har en basoka och hash i jackfickan eller ner i golvet och ser ut som en osäker mus? Jag kommer springa runt som en rädd hare i Stockholm. Orolig att någon ska skjuta ner mig och råna mig. Orolig att jag inte ska hitta hem. Jag får klä ut mig till en japan. Då förväntas jag vara bortkommen och ivägen. Då gör det inget om jag råkar stå till vänster i rulltrappan. Då säger jag bara tingtjong o ler så ögonen försvinner när dom stressade stockholmarna bufflar irriterat på mig. Måste köpa en kamera.
Klart slut- varulvstjut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar