Mata mig!

När jag kom hem från träningen igår hade Lillis vart en duktig hemmafru. Han styrde i köket, och när jag kom in från min recover- cigg stod maten på bordet. Mitt tvivel om Lillans matkunskaper är nu bortblåsta då han är grym på att laga mat. Min köttfärsås smakar peppar och för mycket salt. Lillis smakade som mammas, och det är ett gott betyg.
4/5 toast. Kanonkul!

Fast jag är inte så dålig som jag verkar. Anledningen till att jag lever på ris och tonfisk är för att det är lätt och går snabbt. Riset är självklart boil in bag som enligt mig är en av världens bättre uppfinningar. Med boil in bag slipper man bränna fast alla riskort utom två. Jag är duktig på att bränna saker. Därför lagar jag obrännbara saker- som boil in bag. Antingen blir riset för hårt eller för mjukt, men aldrig bränt. Det är bra. Efter återkommande pikar om min illa doftande tonfisk tog jag mig själv i balettdräkten i måndags. Jag förvandlades till Jamie Oliver minus läspningen. Fiskpinnar, potatis och spenat. Kung var jag. Bäst är att jag kom på att man kunde ha fiskpinnarna i ugnen. Eller kom på- det stod på baksidan. Att steka fiskpinnar är svårt. Paneringen blir svart och ramlar av- ett tidigare problem som nu är historia.

Idag ringde min vackra Maddo. Hon var imponerad av mina kockskills. Nästan. Madde är träningsnarkoman som nu blivit hälsofreak på köpet. Hon sa att hon mådde illa av tanken vad som faktiskt finns i allt halvfabrikat. Jag sa att halvfabrikat var min bästa vän. Hon suckade en suck som lät som en suck som suckades för man tycker att någon är värd en suck. Suck.
Jag saknar min Maddo.

Suck.