Körkort

Tänk om det vore så att man var tvungen att ta om sitt körkort om man som jag tappat bort det. Jag tänkte tanken och googlade för säkerhets skull efter sanningen. Sanningen var att man såklart inte behövde köra upp igen. Hade fallet varit annorlunda hade jag fått ta bussen resten av livet. Att åldern påverkar bilkörning kan man ju förstå då reaktionsförmåga, syn och hörsel försämras, men att gå från säker bilförare till trafikkatastrof på två år är väl för konstigt?

Jag var faktiskt bra på att köra bil för två år sen. Pappa var imponerad över att jag av alla människor tagit körkort på rekordtid och helt på egen hand. Han vart ännu mer imponerad, eller snarare chockad, över att jag inte alls var mitt virriga jag bakom ratten, utan en lugn och säker fröken med inställning på förarsätet 1 mm från vindrutan. För två år sedan använde jag både backspeglar, broms och växlade vid rätt tillfälle. Hastigheten höll jag snällt och körde aldrig om. Kör man på det fina viset får man låna fräsiga bilar av pappas jobb.

Dom fräsiga bilarna fick mig att känna mig som en häftig rallyförare. Kör man så fräsiga bilar kan man inte slicka framrutan och slå i huvudet i takt om man råkar nysa. Man kan heller inte vara töntig och hålla hastighetsgränsen- då fattar ju folk att man inte är någon rallyförare- blott en snorunge som lånat pappas vrålåk.
Sätet sänktes så att jag nästan inte såg något, hastigheten höjdes och backspegeln användes endast för att rätta till glajorna. Jag blev lika förvånad varje gång jag blev omkörd. Förvånad och irriterad växlade jag ner och körde om idioten som just kört om mig. Efter omkörningen glömmer jag att växla upp och kör på trean alldeles för fort. Stackars motor.
I samband med att rallyföraren i mig flyttade in flyttade min krockoskuld ut. Under en sommar smällde jag tre gånger. Alla gånger när jag backade. Att köra baklänges är svårt. Extra svårt om man är cool som jag och går på känn.

Jag kan inte minnas sist jag körde bil.
Sist jag frågade pappa om jag fick köra skrattade han högt.
Något svar fick jag aldrig.

Verkligen tur att jag slipper köra upp igen då uppförningen (uppkörningarna) är något av det värsta jag gjort. Första gången jag körde upp kuggade jag. Min första uppkörning varade i ca 8 minuter. På 8 minuter hade vägverkets nisse fått bromsa två gånger för att vi inte skulle krocka, plus att jag hann köra mot rött en gång. Andra gången gick det lite bättre och jag fick körkort utan att ligga med körledaren. Det var tur, för han var inte så vacker och mindre trevligt.