Rytmik är en knepig sak. Den knepiga saken pysslade vi med idag, som alltid på tisdagar. Till vårföreställningen ska vi rocka i ett svängigt rytmiskt framträdande. Vår rytmiklärare ser ut som Svartling och han gör mig nervös. Så nervös att jag hamnar i baktakt, framtakt och sidotakt på en och samma gång när jag märker att han studerar mig.
Tanken är att vi på cyklar ska spela en truddilutt. Jag blev förvånad när jag vart tilldelad en nästan knepig rytm. Senare visa det sig att jag bara får vara med och spela på slutet.
-Mer tid att vinka till mamma, tänker jag.
När vi skulle repa vårt nummer blev det självklart kaos. Det var alltid någon som fattat fel eller satt och funderade på andra viktiga saker när hon borde tuta, plinga eller snurra på ett hjul för att sedan mosa in papper så det låter häftigt.
Svartling vill att vi ska svänga. Med sväng menar han att det ska låta vackert. För att det ska låta vackert måste alla ha perfekt timing och äga stycket. Äger man så har man timing, och har man timing så äger man.
Om man spelar för sakta får man skäll för att man släpar. Råkar jag släpa och få skäll förvandlas jag till en duracellkanin och kör som fan.
Då för jag skäll för att jag rusar.
På något vis är Svartling sexig, trots att han nästan är gubbe.
Kanske ligger det sexiga i att han säger åt mig vad jag ska göra, och jag gör det.
Inte många karlar som vågat ge sig på det. Tygla mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar