Em var ner idag och som den gode vän jag är försökte jag muntra upp henne. Det gick inte så bra. Jag saknade något. Något som pom- poms. Jag skulle nog vara en bra cheerleader.
-Heja, heja sa jag och svängde på stjärten och log så stort att jag såg obehaglig ut.
Just när jag tänkte skriva att jag faktiskt är bra att prata med kom jag på vad Em beslutade tack vare mig. Typiskt mig att dra ner alla i mitt fixeringsträsk.
Jag ska sparka upp henne ur det imorgon. Här är inte alls något trevligt att vara om man inte har min dumma hjärna.
För att få Em att må bättre snackade jag lite skit om musikalarna som inte kan dansa. Hon vart inte gladare och musikalarna bakom oss blängde ilsket på mig. Skiter det sig med dansen kan jag ju alltid bli kurator.
Magkänslan kan vara svår att lita på. Hjärnan ännu värre. Det är hjärnan som lurar att inte lita på magkänslan, fast man någonstans vet att den brukar stämma. Magkänslan ger ofta ganska tydliga direktiv om vad som är fel. Helt fel. Går inte att blanda ihop med en akut diarrè. Hjärnan däremot kan man aldrig lita på. Inte min hjärna i alla fall. Ger jag den ett mattetal så räknar den alltid fel. Ber jag den upplysa mig om en delstat i USA, vilken som, får jag aldrig något svar. Jag som skulle blir cheerleader i Amerikat.
Min hjärna trodde att jag ville ha något som min magkänsla inte alls ville. Dumt nog lyssnade jag på min hjärna. Just nu har mina tankespöken fest där inne. Dom stör mig och jag ska ringa och klaga. Snart har dom tre prickar och försvinner då ur mitt liv.
Snart Snart Snart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar