.

Som en apa på min rygg, som ett spöka i min hjärna som jag aldrig riktigt kommer undan. Du har så underbara ord. Du kan använda varenda högtravande klyscha som finns att tillgå, men det kommer aldrig göra något ogjort. De kommer aldrig ändra verkligheten, hur vackert vi än formulerar det. Det är märkligt hur vissa meningar blir klyschor, bara för att dom sagts för många gånger. Hur ord blir innehållslösa, inte för att dom har upplevts, utan för att dom har slitits verbalt.

ÄR det bättre med en fågel i handen än tio i skogen?
Bör man satsa allt på en häst där man har chansen att vinna stort, men samtidigt tar man risken att förlora allt. Självklart måste man satsa för att vinna, så för att det ska gro, men någonstans på vägen varnar hjärnan om de dåliga oddsen för storvinst eller skörd. Misslyckas man försöker man kanske igen, och igen, och igen, och igen, och alldeles för många gånger igen. Man försöker så många gånger att först när kronofogden kommer eller trädgården är en enda lerpöl frågar man sig
-Har du inte fått nog nu? Räcker det inte? Är inte gränsen nådd och passerad?
Det var länge sedan jag både frågade och svarade jo,jo,jo på de frågorna. Men bara för att min stolthet och självrespekt fått nog betyder inte det att jag ibland inte tänker. Tänker om. Om det vart annorlunda. Nu är det inte annorlunda. Nu är det som det är helt enkelt.

Jag har inte förlåtit
Jag har inte glömt,
men ibland förtränger jag det för stunden,
bara för att det är skönt att slippa vara arg..