Husets man

Tillbaka i Stockholm med nya ambitioner efter en minst sagt fantastisk helg i vackra Linköpig. Jag har gjort kålpudding (!?). Det luktade nästan gott. Mormor var vänlig och bjöd mig på just kålpudding igår. Jag lovade att jag skulle ta tag i mina hemmafru- skills. Mormor ville öka oddsen och försåg mig med ett startbidrag till min husmanskost. Först tänkte jag köpa godis för pengarna. Det gjorde jag inte.

Att vara en bra hemmafru är ett heltidsjobb. Tonfisk och ris går på tio minuter. Kålpuddingsjäveln skulle mysa i ugnen i över en timma. Mycket disk blev det också. Kålpuddingen jag tillagade smakade inte alls som mormors och såg ut som en spya. I den stekta kålen skulle man blanda i sirap och vatten. Köttfärsen skulle kryddas efter behag. Mitt behag var att ösa på salt, för det har jag sett på Sveriges mästerkock att man ska göra. Kryddningen blev godkänd. Tyvärr hade jag i 2 liter för mycket sirap och min kålpudding skulle bättre kallas knäckpudding. Knäck är gott och kött är gott, och det ska ju ändå blandas i magen tänkte positive Per och försökte se glad ut. När jag åt min knäckpudding som serverades med överkokt potats kunde jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Men var det värt att spendera 90 minuter i köket för att uppnå? Aldrig.

Apropå jobb måste jag hitta en bra bar att rocka i.
Rocka bakom istället för framför tänker jag.
Skaka drinkar i takt till musiken och hångla för dricks.
Nej, det gör jag inte. Skakar drinkarna i takt alltså.
Jag saknar att jobba bar.