.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen?

Jag hatar när känslan dyker upp. Tyvärr gör den det med jämna mellanrum, och tyvärr är den lika svårhanterad varje gång. Klumpen lägger sig för att ligga på obestämd tid. Ovillig att försvinna. Villig att växa sig större, upp mot halsen, som ett ständigt tryck över bröstet.

Att sakna kan vara en vacker känsla och ett kvitto på vilka som betyder mest. När saknaden blir för stor, till för många och till för mycket, är det inte längre lika vackert. Jag saknar allt som har med hemma att göra. Mina vackra systrar, familjen, vänner, staden, jobbet. Tryggheten. Hemma.
Jag känner stress över förlorad tid med människor jag älskar. Jag älskar det jag gör och är här för att göra det jag älskar. Vad som slagit mig är att mitt "tillfälliga" boende i Stockholm kommer kunna avslutas först sommaren 2016 om jag ska slutföra det jag kom hit för att göra.

Det finns två sätt att se på situationen.
Så mycket förlorad tid med människor jag älskar,
eller så mycket tid att lära känna nya människor.
Dagens bitterfitta tycker att hon inte behöver fler människor
- hon har redan dom bästa.

Jag börjar inse problematiken, som han tidigt varnade mig för, med att tycka om någon som sällan är hemma. Att sakna någon som befinner sig i ett tryggt Sverige mån- fre är en sak. Men hur kommer det bli om ett tag när det inte längre handlar om dagar, utan månader. Månader där han inte längre befinner sig i ett tryggt Sverige.
Han skulle passa så bra på Konsum.

Jag har träffa fantastiska människor och vänner för livet här. Till och med en och annan stockholmare. Vem kunde ana det? Jag som nyser så fort någon säger e istället för ä. Utan dom hade inget av det här varit värt det. Den tanken får mig att tvivla på hur mycket jag älskar det jag gör.
Orka ha min hjärna en dag som denna.

Nu ska fru bitterfitta laga mat. 
Eller köpa pizza.
Pizza.

Över o ut.