Två veckor är ungefär vad jag och min kära far klarar med varandra. Han är jätteglad när jag kommer, men efter ett tag liksom tröttnar han på att ha mig hängandes här. Lite som när man var liten och köpte ett marsvin. Det var askul första dagarna, sen ledsnar man.
Pappa klagar på att jag inte äter, sen när jag väl äter får jag skäll för att jag ätit fel saker. Pappa menar att jag ska äta köttbullarna, och inte hans casewnötter.
På torsdag flyttar jag, och fadern min ska hjälpa mig och köra upp allt. Jag var noga med att tidigt informera min far om att säng, tv och kartonger skulle med upp då han brukar gnälla på min bristande planering. Idag frågade pappa vad som skulle med upp och efter det fick jag skäll för att han glömt boka flyttbil på jobbet. Skäll är att ta i, men han muttrar och suckar sådär irriterat som bara han kan- även fast det är hans fel. Innan han gick och la sig kom han in i sina sidenkallingar och informerade mig om att det skulle bli värsta ovädret på torsdag. Jag hade även glömt att låsa ytterdörren och jag drack min medicin fel.
Hoppas pappa har PMS,
annars blir jag nog bortadopterad.
När jag var liten hotade faktiskt mamma & pappa med att adoptera bort mig.
Till deras försvar var jag en pain-in-the-ass unge.
Till mitt försvar hade jag ett hett temprament.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar