Han vill ju in i dig, känner du inte det?

Sitter nu hos Em. Min vackra Em som jag inte sett på hela lovet. Hon ser likadan ut. Nästan. Lite mörkare hår, fast inte så stor skillnad att jag inte kände igen henne. Det hade vart tråkigt. Om jag inte känt igen henne menar jag. Vi kollar på älskade Mia & Klara och har delat vårt fantastiska lov med varandra. Lovet var fantastiskt, men det är underbart att vara tillbaka i Sthlm. Att jag skulle använda underbart och Sthlm i samma mening var kanske otippat, men helgen har vart fantastisk och våren kommer bli grym.

Ibland lever min mun sitt eget liv. Ord bildar meningar. Så länge funkar allt som det ska. Där jag brister i mitt tal, förutom en mindre charmig rikssvenska, är dess avslut. Mina ord blir så många och meningarna så långa att jag liksom hinner glömma bort vad poängen till mundiarren var. Jag tänkte att jag skulle träna bort det, men efter ett samtal med en öm moder, som råkade vara min, kom jag fram till att lära mig leva med det. Fast jag lider inte så mycket mer än att det ibland gör ont att se mina nära och kära lida när jag berättar en trevlig historia.
Mamma tyckte inte jag skulle vara ledsen för att jag aldrig kom till punkt,
jag var ju bra på andra saker.
-Som att laga mat va?, skojade jag
Mamma såg ut som en mamma som insett att hon misslyckats helt med uppfostran av sitt barn.

Min dator är frisk, lagad och utskriven. Jag har även löst bredband på ett sätt som är typiskt mig: Bli pålurad den dyraste skiten med 30 års bindningstid. Fin donger do. Gymkort är löst och tanten i kassan trodde att jag var en av nyårslöftarna som inte tränat på 17 år. Hon sa att jag va duktig som tog tag i träningen.
-Tack ska du ha, sa jag och förklarade att jag var
träningsnarkoman och pluggade till dansare.
Nästan. Jag vart ledsen för hon uppenbarligen tyckte jag såg jul- pluffsig ut.
Hora.

USA är långt bort.
För långt.